Ändras vår uppfattning om vad som är sant eller falskt, rätt eller fel?

Det händer då och då att vår kollektiva uppfattning om vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, ändras. När så sker, sker det utan debatt och med sådan självklarhet att ingen ens bryr sig om att kommentera det. Det sker snabbt och i tysthet.

Bara för en liten tid sedan konstaterades det två saker – Sverige har ingen egen kultur – och i den mån vi ändå har en kultur, så är den som ett lapptäcke av lappar i olika gråa nyanser. Absolut inget unikt och gud förbjude att den skulle vara något att vara stolt över.
Det konstaterades också att det inte fanns några begränsningar inom vårt välfärdsystem. Att t.ex. diskutera vilken kapacitet vårt välfärdssystem har att integrera och ta hand om en växande befolkning, ansågs som moraliskt förkastligt och i strid mot principen om allas lika värde.

Men sen kom Coronakrisen.

Med samma självklarhet som motsatsen tidigare hävdades, konstateras det nu två saker. För det första finns det ett väldigt exakt och väldefinierat mått på en del av vårt välfärdssystems kapacitet – nämligen antalet intensivvårdsplatser. Vi vet alltså exakt vilken kapacitet sjukvården har och vi förstår att det blir problem om antalet sjuka under en och samma tid, överskrider sjukvårdens kapacitet. Därför måste vi göra vad vi kan för att ”platta ut kurvan” – som det heter.
För det andra konstaterades det, som en självklarhet, att Sverige har en tämligen unik kultur. Både när det gäller hur vårt demokratiska system fungerar och i hur våra myndigheter kommunicerar med oss medborgare.

Sverige saknar det lagrum som andra länder och deras regeringar har, för att införa undantagstillstånd. Sverige är alltså ett av de få länder i världen som inte kan begränsa medborgarnas friheter (så mycket).
I Sverige har vi en nästan unik ordning, som säger att det är tjänstemän på myndigheter som sitter vid förarsätet, alltså inte de politiker vi har valt. Om våra tjänstemän är tonårsbarnen som kör epatraktorer, så är våra politiker föräldrarna som genom att betala bensinen och tala om för ungdomarna när de senast ska vara hemma på kvällen, (försöker) sätter ramarna för ungdomarnas verksamhet.

I Sverige uttrycker sig politiker och myndigheter på ett speciellt sätt. De ger ”råd och rekommendationer” som de förväntar sig att vi ska följa som om det vore regler och direktiv. Det ska vi bara förstå – att det är så.

Sammanfattningsvis har vi alltså en nästan helt unik kultur i Sverige när det gäller hur samhället fungerar och hur vi uttrycker oss.

Denna förmåga, att snabbt och skamlöst ändra uppfattning kanske också är typiskt svensk. Kanske är också inkonsekvent argumentation en svensk nationalsport. Jag avslutar med två exempel på detta.

Eftersom vi omhuldar vår modell med expertstyre, så är det väldigt många som tycker att alla vi som inte är experter på epidemiologi inte ska uttala oss kritiskt till vad FHM säger. Det är ett rimligt ställningstagande. Det som inte är rimligt, är att samma personer hyllar FHM och specifikt vår statsepidemiologs strategi. Om vi lekmän inte begriper tillräckligt för att kritisera strategin, hur kan vi då veta tillräckligt för att hylla den? Det konsekventa borde ju vara att konstatera att vi inte har en aning om Tegnell gör rätt eller fel – om han är bra eller dålig.

Efter att en känd TV-personlighet åkt dit för sexköp, höjs det nu röster för att straffet för detta brott (som i dag är ett bötesbrott) ska höjas. Det är en rimlig ståndpunkt.
Men det som inte är rimligt är att detta argument många gånger kommer från samma personer som tidigare argumenterat för att ”skärpta straff inte hjälper” för att minska brottsligheten.

Jag tror inte att hårdare straff i just detta fall hade hindrat denna person att köpa sex. Han var ju redan beredd att riskera relation, jobb, karriär, varumärke… ALLT! Bötesbeloppet är ju en liten liten del av konsekvensen i det här fallet. Jag gissar att det som gjorde att han ändå tog risken, var att han bedömde det som liten sannolikhet att åka fast. Kanske är det effektivare – generellt sett – att öka risken för att åka fast, istället för att höja straffen.